Folket i Nifelheim
Melankolisk, ja. Men väldigt vacker på sitt sätt.
Folket i Nifelheim
av Oscar Levertin
Sällsamt folk bor i Nifelhem,
mjältsjuka männer och kvinnor,
tjäna längtan som tärer dem
troget som präst- och prästinnor.
Alla samma slags sådd de så,
alla de saknad skörda,
och som ej vägen var tung nog att gå,
lägga de sten på börda.
Året runt ha de vinter och köld,
snö att vulkaner kyla,
men med frostens och isens köld
ändock de sinnet skyla.
Skymningen är deras rätta tid,
hågkomst- och avskedstimman,
då deras dröm susar vemodsblid.
Först med den bleknande strimman
dag och sol, som sjunka och gå,
bliva dem riktigt kära.
Nyckfulla lyckan de aldrig förstå
då hennes fackla är nära.
Livets mening läsa de bäst
i den falnade askan.
Glädjen krusas som motvillig gäst,
mutas med guldet i flaskan.
Sinnets fröjd är en drivhusväxt,
vissnar som blomma i kruka.
Blodets språk blir en bibeltext,
lust kallas synd eller sjuka.
Kärlek är ej befrielsens sång,
men ett svårmod gemensamt.
Stolta och blyga på samma gång
bära det bästa de ensamt.
Alla de drömt om en högsta lott,
men sig dock nöja med niter.
Även på samma örongott
hjärtana bli eremiter.
Gömma bak lås sina kostbara ting,
nycklarna själva tappa -
fattiga gå med en kungaring
dold under vardagens kappa,
sitta vid samma bord och se
ljusen långsamt förbrinna,
ständigt mer främmat och fruset le,
aldrig försoningen hinna!
Mognad visdom och strävsamt liv
vira ej krans kring håren,
vassare blott som en slipad kniv
viljan varder med åren.
Hårdare ord och hårdare drag,
strängare självplågarrisen,
men med vilda och brusande slag
känslan än slår under isen.
Kärva och mörka i åldern de stå,
stormslitna furornas likar,
brottas och blöda än gamla och grå
tills deras kistor man spikar.
Så de myllas i frostkall jord.
Tungt döljer snötäcket spåren.
Alla osagda kärleksord
gräset först viskar i våren,
när i suset kring tysta hem
äntligt blir sång deras trängtan -
sången om folket i Nifelhem
med sin begravda längtan.
Hade riktigt trevligt i Göteborg. Om det inte hade varit för det förbannade spöregnet som höll i sig hela dygnet.
Jag längtar efter riktig snö eller en riktig norrlandshöst. Med klara frostiga morgonpromenader i frasiga höstlöv.
Jag förstår precis vad du syftar på. Den är så oerhört vacker och djup på samma gång. Härligt att höra att du har det bra!:) Du får komma hit snart och ha en riktig Norrlandshöst med mysiga prommisar, dock inte än (för jag vägrar än så länge erkänna att det har blivit höst. Och ja, trots att jag är medveten om att det är första september idag). Kram!
Jätte fin men sorglig dikt. Kom att tänka på en personlig favorit som jagt tror att du kan uppskatta.
Sedan hednisk tid fanns förr en tradition att ha ett stort åldrigt träd som skyddade gården, ett sk vårdträd. Dikten är en hyllning till det. Innehåller även lite domedagsprofetia. Jag älskar hur väl många av de tecken som ska föregå ragnarök passar på hur världen ser ut idag. Skriven kring mitten av 1800-talet.
http://runeberg.org/rydbdikt/vardtrad.html
