Havet och Livet
Tillbaka efter en mysig kväll på fängelset där vi pimpat våra overaller och sett American Beauty. Den filmen får mig alltid att bli så lugn och filosofisk.
"But it's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world. Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much, my heart fills up like a balloon that's about to burst... And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life... You have no idea what I'm talking about, I'm sure. But don't worry... you will someday."
Det finns skönhet överallt, det gäller bara att se den. Trots att jag har haft mina mörka stunder, som jag tror alla hår någon gång i sitt liv. Så har jag aldrig slutat hitta saker jag finner vackra. Det finns alltid något vackert kvar, något som fortfarande sätter lite skönhet i livet. Det finns alltid något att leva för och man borde uppskatta sitt liv mer. Man borde uppskatta de små detaljerna i sitt liv mer. Någon gång då och då sakta ned och tänka på de saker som gör en lycklig, sakta ned och se saker man inte tar sig tid att se i vanliga fall.
Jag måste också säga att jag har ny respekt för havet. Jag har alltid ända sedan jag var riktigt liten längtat efter att se havet, jag kommer ihåg första gången jag var och badade i luleå skärgård och blev överlycklig över ett bräckliga halvtrasiga snäckskal i miniatyr. En av mina favoritböcker handlade om en flicka som letade efter skatter på stranden, skatter i form av konstiga träbitar, fjädrar och ihoptrasslade flöten. Men trots de få tillfällen då jag fick besöka havet så personifierade jag det aldrig.
Efter att ha bott här i Halmstad har jag besökt stranden ett antal gånger, inte alls nog många om man håller det obetydliga avståndet i åtanke. Nu senare mest i den avsikten att springa lite och göra av med såväl tankar som kalorier.
Här om dagen sprang jag längs stranden. Himlen var grå och det låg regn i luften. Det var dimmigt och det tyckte jag var skönt, för det hindrade någon från att se mig ordentligt, jag gillar att vara ensam då jag springer. Jag hade tur jag behövde bara möta en kvinna med en hund när jag var på väg därifrån. Kråkorna cirkulerade tyst över högarna med snäckskal och de iakttog mig sakligt när jag sprang förbi dem.
Isen var borta från strandkanten och Havet hade kastat upp en massa saker. Konstiga trädbitar, en snäckformad sandkaksform (jag stannade naturligtvis och gjorde en sandkaka), en enorm plastdunk vilade också precis i strandkanten. Jag vill inte ens veta vad den hade innehålligt, antagligen något miljöskadligt. Och just när jag kände för att vända så såg jag något mörkt otympligt i dimman, trappsteg till en bro.
Självklart satte jag mig ned, det kändes som om havet förstod mig just då. Jag lät låtarna i min mp3 skölja över mig medan jag satt och betraktade havet. Och just då kände jag verkligen en länk till det brusande svallet. Jag personifierade det, jag kände länken.
Efter en tid, vilken jag inte säkert kan uppskatta bestämde jag mig för att vända tillbaka. Det gick lätt eftersom jag vilat en stund på trappstegen. När jag tagit mig en bit skymtar jag något klarrött som nyss blivit uppspolat på stranden. Jag ser det och en flyktig tanke far genast genom mitt huvud. Det är hjärtat, havets hjärta. Hur underbart vore det inte att se ett lysande rött hjärta uppspolat på en grå strand? Men nej, när jag kommer fram ser jag vad havet har spolat upp.
En röd BH…
Ibland är livet inte lika vackert som man önskar att det var, men lite roligt var det. Min fråga är nu, vars kom den ifrån, är det verkligen någon som har sex på stranden mitt i iskalla vårvintern eller har den legat i ide i isen hela vintern sedan i höstas?
Och ja förresten, förra natten drömde jag att jag satt och pratade med Marilyn Manson. Kan ha något att göra med att jag somnade med mina hörlurar på.
Han var trevlig.
